Skip to content

När slutar man vara flykting?

oktober 10, 2015

Farfar hette Chil. Om han fortfarande hade varit i livet, hade han fyllt 100 år idag. Han föddes 1915 och växte upp i Gruyetz söder om Warszawa, i en helt vanlig familj. Han hade en bror och två systrar. 24 år senare, 1939, förändrades livet drastiskt. När Tyskland invaderade Polen gjordes en del av staden om till ett ghetto, där 6000 judar låstes in. 1940 lyckades Chil att fly från ghettot, efter uppmaningar från sin mor, min gammelfarmor. Farfar klarade sig undan, och flydde till dåvarande Sovjetunionen, där hans bror fanns.

Ghettot i Gruyetz stängdes 1942 och invånarna, eller snarare fångarna, flyttades till ghettot i Warszawa, som var Europas största ghetto. Farfars pappa dog där, av svält. Hans mor och hans systrar flyttades till Treblinka, där även de dog.

Parallellt med detta levde min farmor Anna i Sibirien. Hon och hennes familj hade fördrivits dit av kommunisterna när Anna var 4 år gammal. Hennes familj var bönder och hade ägt mark, och därför var hon en fiende till staten. I hennes pass stod det att hon aldrig skulle få lov att lämna Sibirien. Det var en annan typ av fångläger, men konsekvenserna var desamma. Även hennes pappa dog i svält.

Chils och Annas vägar kom förstås att korsas, annars hade inte jag funnits. Farfar arbetade med att transportera mat med tågvagnar eller häst och vagn inifrån Sovjetunionen till fronten. Hans bror Abraham var soldat och i familjen tror vi att han dog vid fronten 1944. Farfar lyckades aldrig hitta honom, så vitt jag vet.
När farmor och farfar träffades var Chil 26 år gammal och Anna i Sibirien var 17. De gifte sig, och när kriget tog slut 1945 ville farfar tillbaka till Polen för att leta efter sin familj. Ett år senare lyckades Chil få ut Anna med hjälp av mutor och de tog en boskapsvagn till Polen. Det var en resa på fyra månader. Med sig hade de en liten dotter, min faster Nela. Min faster dog av difteri en natt 1948 i min farfars armar utanför sjukhuset eftersom det öppnade inte förrän sju på morgonen. Då var min pappa tre månader gammal.

Familjen levde i Polen nu, men med tiden började de känna igen de tendenser som funnits i samhället före kriget. Människor med judisk bakgrund fick inte längre behålla sina jobb, ibland tvingades sälja sin egendom. Antisemitismen växte sig stark i Europa under Pragvåren 1968.

Farfar hade tur och lyckades få tag på visum till Sverige för hela familjen. Andra hade inte samma tur och blev sittande i flyktingläger i Österrike. Min pappa var 21 år gammal och de kom med båt till Sölvesborg 1969. Ett krav för att få lov att lämna landet var att hela familjen avsade sig sina polska medborgarskap när de lämnade. Min pappa var därför statslös tills att han fick sitt svenska medborgarskap 1976. Då, när jag var tre år gammal, fick jag mitt svenska medborgarskap.

Två gånger slutade min farfars värld att existera, 1939 och 1969, men tillsammans byggde de en ny värld för sig själva, för sina barn och i slutändan också för mig, här i Sverige. Även idag kommer det människor hit till Sverige vars värld fullständigt vänts upp och ned, eller kanske helt slagits i spillror.

Jag föddes som statslös, som barn till en flykting, och jag funderar ibland på när jag slutade att vara en invandrare, när jag blev svensk. Var det när jag fick mitt pass? Var det när jag började skolan? Var det när jag tog på mig landslagströjan för första gången, eller kanske när jag blev kommunalråd? Det finns de som tycker att jag aldrig slutat vara en invandrare, och de som tycker att jag aldrig varit det.

Vi pratar mycket idag om invandring, integration och flyktingar. Debatten är ibland hätsk, och det finns många som letar efter enkla lösningar och billiga poäng. Jag tror att det finns några saker man måste ha med sig i alla sådana diskussioner. Vi får aldrig glömma den enskilda människan bakom siffrorna, den enskilda människa som tvingats fly för att skydda sin egen eller sin familjs säkerhet.

Det finns många som idag säger ”välkommen hit”, men vi måste också säga ”välkommen hem” till människor. Det är självklart att vi ska säga välkommen hit till människor som behöver vårt skydd, men politiken måste också skapa förutsättningar för människor att skapa sig ett nytt hem. Här vävs migrationspolitiken ihop med integrationspolitiken och all annan politik. Ett hem innebär bland annat möjligheten att arbeta. Då krävs ett företagsklimat som gör att människor kan komma i arbete, men också ett regelverk som gör att människor med kompetens snabbt kan få vara med och bidra till samhällsbygget. Ett hem innebär möjligheten att gå i skolan. Det kräver en fungerande skola, där alla har möjlighet att lära sig mer och utvecklas.

Oavsett om man flyr ifrån krig, från politiskt eller religiöst förtryck så ska vi ta emot människor som flyr för sina liv. Stängda gränser, eller en politik som reducerar alla enskilda människor till en volym, att prata om en maxgräns, är inget alternativ. Det har jag fått med mig från min familjs bakgrund, och min egen uppväxt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: