Skip to content

Attitydproblem bakom funktionshindrades arbetslöshet

augusti 24, 2013
Jag i Expressen igår.

Jag i Expressen igår.

Tillgängligheten i Sverige har kommit långt, till exempel är LSS ett tecken på detta. Den fysiska tillgängligheten i den offentliga miljön är ett annat område som blir bättre, men det finns mycket kvar att göra. Arbetsmarknaden är i stort behov av ökad tillgänglighet. Bland funktionshindrade är arbetslösheten skyhög. Det finns mängder av anledningar till att arbete är viktigt. Att ha ett arbete innebär att man får möjlighet att leva ett självständigt liv. Det innebär också att man känner sig behövd och att man tillför något, och det är en viktig känsla för en människa. Ens värde som människa sitter inte i vad man gör, det måste vi alltid komma ihåg, men mycket av självförtroendet grundas i det. Att gå arbetslös i långa perioder är inte bra för någon. Arbetslösheten är dyr för Sverige, både i pengar och i mänskligt kapital. Vi vinner alla på att fler arbetar.

Jag har länge sagt att den enskilt viktigaste åtgärden för att minska arbetslösheten bland funktionshindrade är att förändra attityder. Jag blev än mer övertygad om detta i torsdags, när vi kunde läsa att MTR, företaget som driver Stockholms tunnelbana, inte vill att funktionshindrade ska söka jobb hos dem. Många, inklusive jag själv, blev givetvis upprörda. Jag trodde det knappt när jag först läste det. Jag anser att detta är ett solklart fall av diskriminering på grund av funktion.

MTR bad under gårdagen om ursäkt och det är väl bra. Vi kan alla göra fel. Problemet är dock inte främst att MTR gett uttryck för en diskriminerande syn på mig och många andra. Problemet är främst att de tar ett stort antal människor, med den enda gemensamma nämnaren att våra kroppar på något sätt fungerar sämre än vad majoriteten gör, och gör oss till en grupp. De som exempelvis har en mag- och tarmsjukdom, hörselskada, koncentrationssvårigheter eller förlamade armar har ju givetvis helt olika utmaningar i livet, och givetvis också helt olika erfarenheter och kompetenser. Men det har ju alla människor, även om de på ytan ser likadana ut.

Funktionshindrade har som grupp mycket större arbetslöshet än människor i allmänhet. Men att klumpa ihop oss till en grupp duger inte till mer än att beskriva att det finns ett problem. Vi löser inte problem genom att titta på varandra som grupper. Vi är alla unika, och vid varje givet tillfälle tillhör vi olika grupper.

Givetvis finns det funktionshinder som gör att man är olämplig för att arbeta i tunnelbanan. Själv skulle jag bli en usel tunnelbanechaufför, men jag tror att det finns många med funktionshinder som skulle klara det jobbet galant.

Det finns mycket att vinna för en arbetsgivare som anställer funktionshindrade. Det innebär nya resurser och perspektiv. Attityder behöver ändras för att fler funktionshindrade ska komma i arbete, men det är också så att fler funktionshindrade på arbetsplatserna runt om i Sverige kan förändra attityder.

Jag har fler förslag på hur arbetslösheten bland funktionshindrade ska minska. Den som följer min blogg har kunnat läsa om mitt förslag att införa en head-huntingenhet ska införas. Läs mer om det här, här eller här.  Även om samtliga övriga partier sa nej till att arbeta vidare med en head-huntingenhet när frågan var uppe för beslut i kommunfullmäktige sommaren 2012 så kommer jag att fortsätta arbeta för detta, förhoppningsvis i majoritet under nästa mandatperiod, och det borde givetvis också gå att arbeta med på det nationella planet.

3 kommentarer leave one →
  1. augusti 24, 2013 12:38 e m

    Det skulle vara intressant om du också såg på dessa viktiga, självklara rättighetsfrågor också ur perspektivet psykiska funktionshinder. Givetvis först och främst ur barns och ungas perspektiv. Det är i skolan deras möjligheter till ett likvärdigt liv, som alla andra utan funktionshinder har, ska grundläggas. I dagarna ser vi hur skolor på olika vis, i strid mot skollagen, dels kräver diagnoser för att överhuvud taget ge stöd till barn med npf, neuropsykiatriska funktionshinder, dels drar ner drastiskt på stöd till barn med svårigheter men utan diagnos, t ex dyslexi. Det innebär att normen ”vanligt barn” ska gälla för alla, oavsett om man har förutsättningar att fungera så. Ungefär som att kräva att en rullstolsburen person ändå ska ta sig över höga trottoarkanter. Klarar man inte det får man skylla sig själv.
    Mvh
    Claes Jenninger

  2. augusti 26, 2013 10:28 f m

    Hej Claes
    Du har rätt. Jag hade kunnat skriva mängder av bloggposter om hur stödet till funktionshindrade behöver anpassas till den enskilda personen, beroende på situation. De exempel på funktionsnedsättningar jag upp i denna post är bara exempel, det jag skriver gäller givetvis oberoende av vilken funktionsnedsättning man har.
    Hälsningar
    David

  3. september 3, 2013 3:14 e m

    Bra svar. Jag förstår att du kan se likadana problem för fysiskt som psykiskt funktionshindrade. Men det stora problemet är att inte samhället gör det. Det syns inte utanpå om man har ADHD eller Asperger. Ingen blir utkörd ur en butik för att man inte kan räkna när man ska betala. Tvärtom kan man bli utkörd för att man reagerar ovanligt aggressivt när man blir ohövligt bemött. Här finns mycket att göra för att förändra myndigheters och medborgares attityder och stöd!
    Claes Jenninger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: