Skip to content

När ekonomi ställs mot mänskliga rättigheter

november 21, 2011
Bild: UNICEF/Roger Le Moyne

Bild: UNICEF/Roger Le Moyne

UNICEF har just nu en utmärkt kampanj om undanflykter, situationer där barn far illa och vuxna skyller ifrån sig. Eftersom jag är styrelseledamot i UNICEF Sverige så har jag själv funderat lite kring det.

Om man föds med en funktionsnedsättning eller inte beror inte på var i världen man föds. Däremot spelar födelseplatsen stor roll för vilka förutsättningar den som fötts med en funktionsnedsättning får i livet. Jag har haft tur i livet. Hade jag fötts hundra år tidigare hade jag antagligen inte blivit mer än en vecka gammal. Hade jag fötts 20-30 år senare hade jag fått tillbringa mitt liv på en institution. Utvecklingen i Sverige de sista hundra åren är enorm, närmast oöverblickbar.

Samtidigt vet jag att det finns många andra platser i världen där mina chanser att få utvecklas som människa, bli elitsimmare, föreläsare, företagare och kommunpolitiker eller ens något av det, hade varit obefintliga. Jag har varit i Albanien och med egna ögon sett vilket liv som möter den som föds med en funktionsnedsättning där. Behandlingen av de funktionshindrade barnen var skrämmande. Jag besökte skolor, och det var tydligt att inte ens lärarna där såg till barnens bästa, utan främst till sig själva. När jag skrev autografer till en klass döva barn upptäckte jag att lärarna trängde undan eleverna för att själva få komma fram. Jag kan inte låta bli att tänka på att om barnen blir behandlade så när jag är där, hur blir de inte behandlade när ingen annan ser?

I tider av ekonomisk kris tenderar allt annat att försvinna ur samhällsdebatten och medias fokus. Vi förstår ju alla att det inte betyder att problemen försvunnit, men samhällets oförmåga att se fler än ett problem åt gången är skrämmande. När ekonomin sviktar ska det sparas, och tyvärr är det de som hörs minst som det sparas in på först. Kommunerna sparar på saker som förskola, skolhälsovård och andra verksamheter som riktar sig till barn. I mitten av 90-talet skars Sveriges internationella engagemang ner kraftigt eftersom vi var i en djup ekonomisk kris, men målet att 1 % av BNI ska gå till bistånd måste hållas även i tider av ekonomisk kris. Vi får inte använda ekonomin som en undanflykt för att minska engagemanget i mänskliga rättigheter. För om vi här i Sverige sparar på verksamheterna för barnen, finns det väl ingen anledning att tro att de inte gör det i andra länder?

Det finns inga undanflykter för att smita från vårt ansvar. Ansvaret ligger på oss både som nation, men också på oss personligen. Vi måste alla arbeta för ett starkt internationellt engagemang för att det inte ska spela någon roll var på jorden man föds, alla barn, med eller utan funktionsnedsättning ska ha möjlighet att utvecklas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: