Skip to content

Om Kristdemokraternas existensberättigande

februari 3, 2016

Idag skriver jag i tidningen Poletik om Kristdemokraternas existensberättigande. Läs texten i tidningen, eller här under.

—–

Jag skriver detta på årsdagen av Auschwitz befrielse. Förintelsen, och allt runt omkring den, är centrala i mitt liv. Jag är förvisso född långt senare men stora delar av min släkt försvann i samband med förintelsen under den tidsanda som då rådde. Det var inte bara nazityskland som drev antisemitisk politik. Den var utbredd i många fler länder, men de illgärningar som nazisterna avslöjades med har kommit att överskugga mycket av det andra som skedde.

Min släkts öden har även kommit att omfatta mig då jag föddes som statslös. Till råga på allt föddes jag med grava funktionsnedsättningar. Nu har det gått ganska bra för mig ändå. Det kan bero på att jag haft förmånen att växa upp i en miljö som inte sett mig som ett problem eller en belastning. Jag fick möjlighet att delta, utvecklas och bidra utifrån mina mänskliga förutsättningar. Mina föräldrar, lärare, tränare och andra människor i min närhet såg mig som den människa jag är. De såg inte mig som något konstigt eller som ett avsteg i en produktionskedja. Jag fick vara människa på samma villkor som andra. När jag växte upp stod människovärdet högt i kurs. Hade jag vuxit upp samtidigt som min farfar hade säkert mitt öde sett helt annorlunda ut eftersom dåtidens människovärde var kraftigt devalverat.

På senare tid har saker och ting drastiskt förändrats. Allt fler pekar på andra som bekymmer, som belastningar och rent av som hot mot vår välfärd och framtid. Det är en människosyn som jag på alla sätt vill motverka.

Kristdemokraternas roll i det politiska systemet borde i högre utsträckning handla om just detta. Vi ska vara det parti som ständigt pekar på varje människas rätt till sitt unika och okränkbara människovärde. Vi samhällsmedborgare har rättigheter men också skyldigheter. Den främsta skyldighet vi har är att värna våra medmänniskor och hjälpa den som behöver. I teorin låter det enkelt men det kan bli svårt när det ska omsättas i praktiken. Men vem har sagt att det är enkelt att göra det som är rätt?

I vårt grannland Danmark införs nu möjligheter att konfiskera människors (flyktingars och asylsökandes) egendom. Bästa kristdemokrater, låt oss aldrig luras in på den vägen, det är vare sig kristdemokrati eller högerpolitik. Konfiskering andas snarast kommunism. Låt oss inte beröva de som redan är nödställda på deras sista tillhörigheter, deras minnen och värdighet. Sådant upplevde mina släktingar under nazismen, låt oss inte bidra till att det upprepas.

Sveriges förre statsminister sa i valrörelsen 2014 ”öppna era hjärtan”. En del påstår att han förlorade valet på det. Oavsett om det stämmer eller inte, så innebär ju valförlusten i sig inte att han hade fel. För vem vill egentligen motsatsen? Det är klart att vi ska öppna våra hjärtan. Motsatsen skrämmer.

Partiets slogan är att vi ska använda ”hjärta och hjärna”. Låt oss öppna hjärtat och samtidigt sätta hjärnan i arbete för att lösa de utmaningar vi har framför oss. Låt oss inte använda hjärnan för att stänga hjärtat.

Kristdemokratins roll är att sätta människan i centrum. Samhällets system finns för att värna människan, hennes behov och rätt till ett värdigt liv. Vi ska alltid ha utvecklingen av våra system i fokus, det är så vi möter våra utmaningar. Vi måste därför alltid kritisera, reformera och förändra systemen när det behövs. Om vi låter systemen i sig själva, och inte människan, vara vårt främsta fokus riskerar vi att bli hårda. Nej, våra värderingar och vår övertygelse om varje människas okränkbara värde är grunden vi står på, och den grunden ska vara fast, tydlig och orubblig.

Vi står inför stora utmaningar, men jag vägrar låta utmaningarna skrämma mig och göra mig hård. Som kristdemokrat styr jag istället mot det ljusa i framtiden, jag fokuserar på möjligheter. Det är min plikt att ha ett öppet hjärta. Låt oss som parti aldrig förknippas med en likgiltighet eller passivitet inför andras lidande. Låt oss alltid förknippas med kärleken till medmänniskan och de fantastiska möjligheter vi alla för med oss. Häri ligger inte enbart Sveriges framtid utan även vårt existensberättigande som parti.

Viktigt att fortsätta utveckla Heden

januari 5, 2016

Igår skrev jag tillsammans med Hampus Hagman på GP Debatt om hur Heden kan utvecklas på ett sätt som kombinerar stadsutveckling med idrotts- och fritidsmöjligheter. Vårt förslag bygger på den inriktning som Byggnadsnämnden fattat beslut om, en inriktning som mötts av såväl glada tillrop som skepsis. En av de skeptiska är Gothia Cup, som menar att bebyggelse på Heden hotar cupen. Jag har förståelse för BK Häckens oro, men jag tror att det är nödvändigt att Gothia Cup förändras i takt med att staden utvecklas. Inriktningen för Heden innebär ökade ytor för evenemang i kombination med bostäder och andra lokaler, eftersom parkeringarna grävs ner.

Gothia Cup är en viktig del av Göteborg och kommer även i fortsättningen kunna spelas på Heden liksom på många andra platser i staden. Att helt hålla tillbaka all utveckling i en mycket central del av staden för detta ändamål är dock inte hållbart. Jag känner starkt för idrotten och har under mina fem år som kommunalråd diskuterat dess förutsättningar med alla möjliga företrädare för Göteborgs idrottsrörelse, inklusive Gothia Cup. Jag är övertygad om att ett framtida Heden med bebyggelse enligt vårt förslag också kan rymma denna fotbollsturnering ett par veckor varje år. Läs om hur Kristdemokraterna vill utveckla Heden här.

Västerås, Sigtuna, Stockholm och Göteborg

oktober 16, 2015

Den här veckan har inneburit mycket resande och många möten. Detta kan du läsa mer om i mitt nyhetsbrev här. Vill du ha mina nyhetsbrev automatiskt så går du in här och fyller i din mailadress.

Inget brott att be om hjälp

oktober 13, 2015

Vi kan inte låta ambitionen att hjälpa på sikt bli ett hinder för att också hjälpa i stunden, vi behöver nämligen göra båda dessa saker om vi skall kunna komma åt fattigdomen på riktigt. Det är därför som försvårande eller förbud mot tiggeri, även om det handlar om lokala avgränsade områden, är helt fel väg att gå.

Det skriver jag tillsammans med Lennart Bondesson, Camilla Rinaldo Miller, Lars Thunberg, Liza-Maria Norlin och Benny Strandberg i tidningen Dagen idag. Alla medskribenter är kristdemokratiska politiker. Läs hela artikeln här.

När slutar man vara flykting?

oktober 10, 2015

Farfar hette Chil. Om han fortfarande hade varit i livet, hade han fyllt 100 år idag. Han föddes 1915 och växte upp i Gruyetz söder om Warszawa, i en helt vanlig familj. Han hade en bror och två systrar. 24 år senare, 1939, förändrades livet drastiskt. När Tyskland invaderade Polen gjordes en del av staden om till ett ghetto, där 6000 judar låstes in. 1940 lyckades Chil att fly från ghettot, efter uppmaningar från sin mor, min gammelfarmor. Farfar klarade sig undan, och flydde till dåvarande Sovjetunionen, där hans bror fanns.

Ghettot i Gruyetz stängdes 1942 och invånarna, eller snarare fångarna, flyttades till ghettot i Warszawa, som var Europas största ghetto. Farfars pappa dog där, av svält. Hans mor och hans systrar flyttades till Treblinka, där även de dog.

Parallellt med detta levde min farmor Anna i Sibirien. Hon och hennes familj hade fördrivits dit av kommunisterna när Anna var 4 år gammal. Hennes familj var bönder och hade ägt mark, och därför var hon en fiende till staten. I hennes pass stod det att hon aldrig skulle få lov att lämna Sibirien. Det var en annan typ av fångläger, men konsekvenserna var desamma. Även hennes pappa dog i svält.

Chils och Annas vägar kom förstås att korsas, annars hade inte jag funnits. Farfar arbetade med att transportera mat med tågvagnar eller häst och vagn inifrån Sovjetunionen till fronten. Hans bror Abraham var soldat och i familjen tror vi att han dog vid fronten 1944. Farfar lyckades aldrig hitta honom, så vitt jag vet.
När farmor och farfar träffades var Chil 26 år gammal och Anna i Sibirien var 17. De gifte sig, och när kriget tog slut 1945 ville farfar tillbaka till Polen för att leta efter sin familj. Ett år senare lyckades Chil få ut Anna med hjälp av mutor och de tog en boskapsvagn till Polen. Det var en resa på fyra månader. Med sig hade de en liten dotter, min faster Nela. Min faster dog av difteri en natt 1948 i min farfars armar utanför sjukhuset eftersom det öppnade inte förrän sju på morgonen. Då var min pappa tre månader gammal.

Familjen levde i Polen nu, men med tiden började de känna igen de tendenser som funnits i samhället före kriget. Människor med judisk bakgrund fick inte längre behålla sina jobb, ibland tvingades sälja sin egendom. Antisemitismen växte sig stark i Europa under Pragvåren 1968.

Farfar hade tur och lyckades få tag på visum till Sverige för hela familjen. Andra hade inte samma tur och blev sittande i flyktingläger i Österrike. Min pappa var 21 år gammal och de kom med båt till Sölvesborg 1969. Ett krav för att få lov att lämna landet var att hela familjen avsade sig sina polska medborgarskap när de lämnade. Min pappa var därför statslös tills att han fick sitt svenska medborgarskap 1976. Då, när jag var tre år gammal, fick jag mitt svenska medborgarskap.

Två gånger slutade min farfars värld att existera, 1939 och 1969, men tillsammans byggde de en ny värld för sig själva, för sina barn och i slutändan också för mig, här i Sverige. Även idag kommer det människor hit till Sverige vars värld fullständigt vänts upp och ned, eller kanske helt slagits i spillror.

Jag föddes som statslös, som barn till en flykting, och jag funderar ibland på när jag slutade att vara en invandrare, när jag blev svensk. Var det när jag fick mitt pass? Var det när jag började skolan? Var det när jag tog på mig landslagströjan för första gången, eller kanske när jag blev kommunalråd? Det finns de som tycker att jag aldrig slutat vara en invandrare, och de som tycker att jag aldrig varit det.

Vi pratar mycket idag om invandring, integration och flyktingar. Debatten är ibland hätsk, och det finns många som letar efter enkla lösningar och billiga poäng. Jag tror att det finns några saker man måste ha med sig i alla sådana diskussioner. Vi får aldrig glömma den enskilda människan bakom siffrorna, den enskilda människa som tvingats fly för att skydda sin egen eller sin familjs säkerhet.

Det finns många som idag säger ”välkommen hit”, men vi måste också säga ”välkommen hem” till människor. Det är självklart att vi ska säga välkommen hit till människor som behöver vårt skydd, men politiken måste också skapa förutsättningar för människor att skapa sig ett nytt hem. Här vävs migrationspolitiken ihop med integrationspolitiken och all annan politik. Ett hem innebär bland annat möjligheten att arbeta. Då krävs ett företagsklimat som gör att människor kan komma i arbete, men också ett regelverk som gör att människor med kompetens snabbt kan få vara med och bidra till samhällsbygget. Ett hem innebär möjligheten att gå i skolan. Det kräver en fungerande skola, där alla har möjlighet att lära sig mer och utvecklas.

Oavsett om man flyr ifrån krig, från politiskt eller religiöst förtryck så ska vi ta emot människor som flyr för sina liv. Stängda gränser, eller en politik som reducerar alla enskilda människor till en volym, att prata om en maxgräns, är inget alternativ. Det har jag fått med mig från min familjs bakgrund, och min egen uppväxt.

Veckobrev: Politisk seger och Bokmässan

september 25, 2015

Idag har jag skickat ut mitt andra veckobrev, som går att läsa här nedan och i pdf-version här. Vill du ha nyhetsbrevet automatiskt så kan du gå in här och anmäla dig i formuläret.

Förra helgen besökte jag syrisk-ortodoxa församlingen på invigningen av St Gabriels nya kyrka i Göteborg. Den syrisk-ortodoxa församlingen spelar en mycket viktig roll för många människor, både som kyrka men också som en samlingsplats. Jag är mycket glad över inbjudan att vara med vid invigningen, som också gästades av kyrkans överhuvud, Patriark Ignatius Aphrem II.

Seminarium hos Veidekke
På tisdagen deltog jag tillsammans med bland andra infrastrukturminister Anna Johansson och Jernhusens VD Kerstin Gillsbro på ett seminarium om Göteborgs utveckling. I publiken satt folk från bygg- och kommunikationsbranschen. Det händer mycket spännande i Göteborg, och mycket planeras, men det finns också mycket mer som kan göras. Lägstanivån behöver höjas. Jag lyfte problemen med att företagsklimatet försämras kraftigt och att det byggs för lite.

Politisk seger i kommunstyrelsen
Vid onsdagens möte med kommunstyrelsen försökte de rödgröna få igenom ett yrkande kring nya äldreutskott i stadsdelarna. Vi är övertygade om att det skulle leda till ytterligare otydlighet i ansvarsfrågan, och än mer ojämlikhet över staden. Vi röstade därför ner detta förslag och lyckades få majoritet för detta mot de rödgrönas vilja. Vi är glada att vi lyckats få ett grepp om äldrefrågorna med en central äldreberedning och utredning av äldreombudsman. Med vår politik ger vi tillbaka makten till de äldre och ökar kvaliteten i äldreomsorgen.

Bokmässan
Under torsdagen och fredagen har jag deltagit på Bokmässan, där det har varit en antal möten och seminarier på schemat. Jag har själv talat vid två seminarier som Berättarministeriet arrangerat. Vi har talat om civilsamhälle, hur samhället kan stötta de ideella krafterna och föreningarna, utan att för den skull kväva eller ta över projekten. Givetvis lyfte jag Kristdemokraternas syn på civilsamhället som en av samhällets viktigaste grundstenar.

Veckobrev: Företagsklimatet i Göteborg fortsätter att rasa

september 18, 2015

Från och med den här veckan börjar jag skriva veckobrev. Här nedanför kommer det första, du kan också läsa det i pdf-version här.

På måndagsmorgonen meddelade Anneli Hulthén, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, att hon kommer att lämna sin post. För mig och många andra var detta ett oväntat besked. Hulthéns politik har inte varit positiv för Göteborg. Under hennes år vid makten har Göteborgs företagsklimat försämrats kraftigt, vilket vi fick ännu en bekräftelse på i tisdags. Hemtjänsten rankas på plats 281 av Sveriges 290 kommuner och samtidigt är skolan i kris, med stora skillnader mellan de olika stadsdelarna. Detta är bara några av de utmaningar som Anneli Hulthén lämnar efter sig.

Vad Göteborg behöver är ett nytt ledarskap, med nya idéer, som prioriterar välfärden och förstår att det är fungerande företag som gör att fler människor kommer i arbete och kan bidra till samhället.

Flyktingsituationen
I onsdags var det kommunstyrelsesammanträde, och högst på dagordningen stod givetvis flyktingsituationen. Ett mycket stort antal människor flyr just nu för sina liv, framförallt ifrån Syrien. En del av dessa människor kommer hit till Göteborg. Många hör nu av sig, både till kommunen och till civilsamhällets organisationer, med en önskan om att bistå med hjälp. Det är mycket glädjande. Kommunens tjänstemän arbetar nu för fullt med att försöka få saker och ting att fungera kring flyktingmottagandet, inte minst för att få fram någonstans att sova. Långsiktigt krävs det fler bostäder, och snabbare möjligheter att lära sig språket och komma i arbete.

Företagsrankningen
Som jag nämnde ovan har företagsklimatet i Göteborg försämrats kraftigt. I tisdags kom nya siffror från Svenskt Näringsliv, som visar att Göteborg rankas på plats 182 av 290 när företagarna själva får sätta betyg. Framförallt är det politikers och tjänstemäns attityd till företagande som drar ner betyget. Kommunens egna undersökning, Insikt, visar inte på riktigt lika alarmerande resultat, men också här ligger Göteborg efter. Inte minst är företagarna missnöjda med bygglovshanteringen. Göteborg måste ändra inställning fullständigt till företagande och arbeta för att förbättra möjligheterna att driva företag här.

Olympic day
Under den gångna veckan har jag också deltagit i en del andra aktiviteter. Förra lördagen deltog jag i Olympic day, där jag invigningstalade om att alla barn ska få tävla mot sig själva, utan att ständigt behöva jämföras med andras prestationer. Kul att vara med inviga på ett så viktigt arrangemang.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: