Att mötas – möjlighet och ansvar

Jag har legat förkyld hela helgen och idag, så jag hann inte skriva ner tankar om priset jag vann som årets affärsnätverkare av BNI.

Därför skickar jag istället med en artikel jag skrev till mässtidningen i Göteborg förra året. Inte helt nytt, men mina värderingar är desamma!

——–

Att mötas är en möjlighet, men det innebär även ett ansvar

Jag har alltid älskat att möta andra människor. Det är något av det roligaste som man kan göra, men jag tror att det även är något av det mest givande. Att det alltid finns något nytt att lära sig i ett möte, oavsett vem eller vilka man möter, är en av mina ledstjärnor i livet.

Som barn formas vi av alla de möten som dyker upp. Jag passade på att titta lite på Finnkampen på Ullevi när den avgjordes i Göteborg i september och jag blir verkligen glad när jag ser våra nya världsstjärnor som Klüft och Kallur ta sig tiden att prata med och skriva autografer till alla de barn som väntar i timmar för att få en glimt av sina idoler. Detta märks knappt i TV, då nästa gren redan börjat, men jag lovar att de mötena aldrig kommer att glömmas, precis som jag aldrig själv glömmer mina möten med mina gamla idoler. Möten formar oss.

Som gammal idrottare var mina dagliga möten med tränare och lagkamrater alltid otroligt viktiga. Nu för tiden möter jag tusentals människor varje månad som föreläsare, stående på scenen, för att förmedla ett budskap. Vi möter folk varenda dag i dagens samhälle. I våra yrkesroller, på mässor, hemma med familjen eller när vi är lediga på stranden. Oavsett vilka typer av möten det handlar om, tror jag det är otroligt viktigt att vi kommer ihåg att vi alla alltid har ett ansvar att mötet ska bli så bra som möjligt. Det är lätt att glömma bort, då vi har lagt alldeles för mycket vikt på bemötanden istället för möten i Sverige de senaste åren.

Om vi ser oss som bemötta istället för att vara en part i ett möte, så lägger vi allt ansvar på den andra parten i mötet. Vi har också skapat hundratals regler i samhället för hur folk ska bemöta oss i olika situationer. Detta gäller inte minst oss med olika typer av funktionshinder. Jag vet inte hur många olika utredningar och böcker som har skrivits om hur folk ska bemöta oss. Däremot har jag inte hittat en enda om hur vi ska bemöta andra människor…

Allt ansvar läggs på den andra parten och inget ansvar läggs på oss. Detta innebär ju att jag i praktiken har ett tolkningsföreträde i varje möte. Oavsett om en person frågar mig om jag behöver hjälp i en viss situation eller inte, så kan jag välja att känna mig kränkt eller glad för frågan. Väljer jag att känna mig kränkt, är det alltid den andra personens fel. Jag är helt övertygad om att de flesta är nervösa och oroliga för att agera ”fel” eftersom mitt tolkningsföreträde ger mig fri tolkning oavsett deras agerande.

Det här gäller naturligtvis inte bara funktionshindrade, utan alla. Så fort en svagare roll i samhället möter en starkare, har den svaga tolkningsföreträde. Ingen människa är stark elller svag konstant, utan vi klär oss i olika roller beroende på vem vi möter. Det handlar om förhållandet mellan de två som möts. Chefer eller arbetsgivare, läkare eller patienter, föräldrar eller barn, säljare eller kunder. Ibland är vi svaga, ibland är vi starka. Om den starka rollen tilldelas allt ansvar i mötet/bemötandet för att mötet ska bli bra, är han eller hon helt beroende av den svaga rollens välvilja att tolka mötet positivt.

Den dagen vi inser att båda parter i ett möte har ett ansvar för att mötet ska bli så bra som möjligt, kommer många fler möten att gå bra. Då kommer vi alla att växa mycket mer i våra roller och som människor.

————-